Jag hoppas verkligen att ni alla tar er tid att läsa det här brevet, vår berättelse. Den är skriven för att få en ökad förståelse för oss föräldrar som befinner oss i ett trauma. En livskris där allt bara handlar om att överleva, en dag i taget.
 
Det kändes som att världen runt om mig rasade, att allt föll ihop och jag stod, där skräckslagen mitt i allt och försökte ta in vad som egentligen hände.
Den rädslan som under hela resan in till förlossningen byggdes upp, den kampen där minutrarna avgjorde om jag skulle hinna eller inte, den inre styrkan vi i svåra stunder letar upp och som tar oss framåt när vi inte vi längre tror att vi orkar.
Men allt rasade på riktigt när läkaren sa, vi måste snitta henne nu, det finns inte tid för något annat, det är bråttom. Den sekunden trodde jag att vi förlorade vår dotter, hon var alldeles för liten för att komma till världen, vecka 26+5.
Det jag inte visste eller förstod då, var att detta var resan på något vi aldrig kunnat föreställa oss, någonsin.
 
En resa som bestod av en helt ny värld, så främmande och skrämmande, så overklig. Vi åkte in till BB men kom inte hem igen. Efter ett urakut snitt, där och då, utan någon som helst förberedelse, så flyttade vi in på ett sjukhus.
Min fru vaknade upp tre timmar efter snittet, hon var inte längre gravid. När hon somnade in så gjorde hon det i stress, rädsla och panik, gravid och jätterädd för vad som skulle hända. När hon vaknade var magen tom. Det fanns ingen bebis där, vår bebis låg i ett annat rum och kämpade för att klara sig. 
Min fru har ingen förlossningsberättelse, hon minns nästan ingenting. Hon minns bara flyktiga bilder av allt som hände.
Jag hade sett henne, en stark liten tjej som rörde sig på undersökningsbordet. Men jag hörde inga skrik, ni vet det där som hör det normala till.
 
 
Min fru fick inte se henne, hon flögs direkt till ett annat sjukhus. Den natten sov vi två timmar, min fru hade ont i både magen och hjärtat. Jag kände mig otillräcklig, visste inte vad jag skulle göra.
 
Vi båda blev snuvade på en förlossning, vi förlorade viktiga månader av vår graviditet, vår väntan och längtan. Vår planerningstid då vi skulle förbereda inför lillans ankomst, vår tid då vi skulle njuta och göra allt det där som nu skulle få vänta när lillan kom till oss för tidigt.
Istället fick vi ett trauma utan dess like, vi fick genomlida timmar, dagar, veckor av oro. Vi har gråtit, pratat, kramats och stöttat varandra. Vi har undrat varför detta hände oss, har vi inte haft nog av prövningar redan?
 
Istället för en förlossning där vi båda var närvarande och skulle få njuta av lillans första tid, så fick vi sitta vid en kuvös och känna på vår dotter genom två hål. Vi fick byta blöja, sondmata, bädda, vända henne och hålla en hand på henne, allt genom dom där två hålen.
Vi fick ta ut henne en gång om dagen och sitta med henne i några timmar, sen skulle hon tillbaka in igen.
 
 
Vi fick lära oss hur vi skulle ta hand om vårt barn, ni vet allt det där som är så självklart om bebisen är fullgången och frisk.
Nu var det någon annan som bestämde över vårt barn, någon annan som visste vad lillan behövde för att må bra. Någon annan som tog hand om vårt barn när hon låg i sin kuvös.
 
"Det var inte så här det skulle vara, det var inte så här det skulle bli", var något vi upprepade ofta under de första veckorna. Där vid kuvösen, mellan alla tårar, där ångesten och osäkerheten samlades.
Där vid kuvösen, där fanns så många känslor, sådana som vi aldrig tidigare hade varit i närheten av på det viset. 
 
 
Dagarna gick långsamt, men dom gick iallafall, vi fick efter 12 dygn veta att vi skulle få komma närmare hem, till ett sjukhus inte långt hemifrån. Nu kändes det som att allt skulle bli mycket lättare. Vi skulle få komma närmare familj och vänner, hem och djur.
 
Men det blev inte lättare, nytt sjukhus, ny personal, nya rutiner, nya regler. Allt ändrades och vi blev knäckta. 
Dagen vi kom dit var en av dom värsta i vårt liv, det var sån stress på salen att min ångest kröp över mig. 
Sköterskor som inte kände varken oss eller lillan, nya sköterskor som skulle lära sig allt på avdelningen inför sommaren, stressen en del utsöndrade på salen, antalet personer på salen, allt blev bara för mycket! 
Det gjordes saker med lillan utan att fråga oss först, ingen lät henne vara ifred för vila, alla skulle pyssla så pass mycket att lillan bara blev argare och argare. Hon var helt slut efter första dagen, andra dagen fick hon mer vila, men det slutade med att vi satt i salen för att mer eller mindre vakta vår bebis från stress och onödig hantering. 
Vi var så trötta, vi var så slut och vi trodde aldrig då att vår resa någonsin skulle ta slut . 
 
Vi kördes rakt in i ett liv vi inte valde själv, där vi varje dag tvingades vara med människor vi inte kände, människor som skulle vara med oss varje minut vi var med vårt barn. 
Vi var aldrig själv med vår bebis, aldrig utan övervakning, ständiga ögon på oss när vi matade, bytte blöja och när vi hade våra mysstunder. 
De gånger vi satte upp skärmarna som fanns för lite privat tid, så blev det aldrig privat tid. Ständigt någon som kikade över skärmen för att säga hej, för att fråga om vi behövde något, för att kolla om allt gick bra. Ren välvilja, vi vet det, men lika fruktansvärt jobbigt för det. Aldrig själv, aldrig utan ett öga på oss när vi var med vår dotter. 
 
 
Orken tog slut så många gånger, frustration, sorg, ilska, uppgivenhet, irritation. Alla negativa känslor fanns där, samtidigt skulle vi vara tacksamma för det liv som låg i kuvösen, senare i värmesängen. Tro oss, vi var enormt tacksamma, men så rädda och så trötta. 
 
Vi blev misstänksamma mot alla nya människor vi mötte nästan varje dag.
Det var så många olika som jobbade med oss och vår bebis.
Så många gånger vi fick berätta om vår bebis, så många gånger vi blev knäckta för att personalen inte läst våra önskemål, så många gånger personalen inte lyssnade utan ofta sa - Det brukar vara så här med prematurer i den här veckan. 
Vi ville skrika, paniken över att inte bli hörda som mammor. Många gånger skrek jag nästan, den där paniken tog över. Då blev jag den besvärliga i mångas ögon, fick känna mig dum. Själv kände vi aldrig att vi hade omöjliga krav, det var ju vår bebis som låg där, det var ju vår uppgift att få ta hand om henne. 
Det var personalens jobb, men det var vår uppgift att ta hand om vår lilla med all den kärlek som bara föräldrar kan ge. Personalen gjorde sitt jobb, gick hem för dagen och fick umgås med sin familj och sina vänner. Fick ha helgmys, laga middag och äta med familjen hemma i sitt kök. 
Vi blev kvar, dag ut och dag in, vi satt bara och väntade på att få komma hem. Det gjorde även vår stora flicka som fick bo hos vänner under hela vår vistelse på sjukhuset. Våra djur som inte fick träffa oss, vårt hem som aldrig blev klart inför bebisen som skulle komma. 
Allt stod stilla för oss, utanför sjukhuset rullade alla andras liv på, men vi var fast i ett val vi aldrig gjorde själv. Våra liv stod still, dagarna gick men det var så svårt att se ett slut. 
 
 
Efter drygt sex långa veckor av ständig övervakning fick vi äntligen flytta in på eget rum, vi trodde det skulle bli mycket lättare. Det blev det till en viss del, men då kom nästa stress. Hur många minutrar skulle vi få vara själv innan någon öppnade dörren? Skulle saturationen börja plinga och vi få höra stressen utanför av steg som sprang till vår dörr? Skulle vi få vara ifred när sköterskan sagt det hon ville? Skulle vi få vara ifred när vi hade våra myskvällar med lillan och en bra film på datan ? 
 
Aldrig själv, alltid någon runt hörnet, aldrig privat, alltid någon som övervakade. 
 
Dagen vi skulle få åka hem kom äntligen, men jag vågade inte tro på det. Låg kvar i sängen ända till sköterskan kom in och lovade mig, - Du ska få åka hem idag, jag lovar. 
Väskorna var packade, men inte tron. 
Jag klev upp, vi gjorde oss klara, packade ut allt i bilen och gjorde oss redo för att åka. 
De tre människorna som gjort största intrycket på mig som stod sidan om vid förlossningen, var ska där när vi skulle åka. De tre som var med och räddade lillans liv den kvällen i maj som jag aldrig kommer glömma. 
Att just dom tre jobbade den lördagen igen när vi skulle få åka hem, åtta veckor senare. 
 
Känslan i att få sätta sig i bilen med hela familjen och styra hemåt. 
 
 
Ute var det sommar, det var snö när vi åkte in till förlossningen. Livet hade rullat på utan oss, men nu äntligen skulle vi få ta del av det igen ❤️
 
 
 
 
Vi är väldigt tacksamma för allt, tro inget annat! Hade det inte varit för er så hade vår dotter aldrig funnits. Ni har gett oss vår dotter och för det är vi er evigt tacksamma.  
Vi är så glada över att ni alla finns, att ni alla orkar hjälpa oss med prematurer. 
 
Det här brevet är skrivet för att öka förståelsen, för få över er en liten stund på den andra sidan, vår sida, vi föräldrar som flyttar in på sjukhuset till ett liv vi inte själv valt. Vi som tvingas leva ett liv som kommer utav ett trauma, ett liv vi aldrig tänkt, kan förstå eller någonsin kunnat tro.
 
 

Ett brev till er som jobbar på IVA neonatalavdelning 💕

Familjen Kommentera
Jag hoppas verkligen att ni alla tar er tid att läsa det här brevet, vår berättelse. Den är skriven för att få en ökad förståelse för oss föräldrar som befinner oss i ett trauma. En livskris där allt bara handlar om att överleva, en dag i taget.
 
Det kändes som att världen runt om mig rasade, att allt föll ihop och jag stod, där skräckslagen mitt i allt och försökte ta in vad som egentligen hände.
Den rädslan som under hela resan in till förlossningen byggdes upp, den kampen där minutrarna avgjorde om jag skulle hinna eller inte, den inre styrkan vi i svåra stunder letar upp och som tar oss framåt när vi inte vi längre tror att vi orkar.
Men allt rasade på riktigt när läkaren sa, vi måste snitta henne nu, det finns inte tid för något annat, det är bråttom. Den sekunden trodde jag att vi förlorade vår dotter, hon var alldeles för liten för att komma till världen, vecka 26+5.
Det jag inte visste eller förstod då, var att detta var resan på något vi aldrig kunnat föreställa oss, någonsin.
 
En resa som bestod av en helt ny värld, så främmande och skrämmande, så overklig. Vi åkte in till BB men kom inte hem igen. Efter ett urakut snitt, där och då, utan någon som helst förberedelse, så flyttade vi in på ett sjukhus.
Min fru vaknade upp tre timmar efter snittet, hon var inte längre gravid. När hon somnade in så gjorde hon det i stress, rädsla och panik, gravid och jätterädd för vad som skulle hända. När hon vaknade var magen tom. Det fanns ingen bebis där, vår bebis låg i ett annat rum och kämpade för att klara sig. 
Min fru har ingen förlossningsberättelse, hon minns nästan ingenting. Hon minns bara flyktiga bilder av allt som hände.
Jag hade sett henne, en stark liten tjej som rörde sig på undersökningsbordet. Men jag hörde inga skrik, ni vet det där som hör det normala till.
 
 
Min fru fick inte se henne, hon flögs direkt till ett annat sjukhus. Den natten sov vi två timmar, min fru hade ont i både magen och hjärtat. Jag kände mig otillräcklig, visste inte vad jag skulle göra.
 
Vi båda blev snuvade på en förlossning, vi förlorade viktiga månader av vår graviditet, vår väntan och längtan. Vår planerningstid då vi skulle förbereda inför lillans ankomst, vår tid då vi skulle njuta och göra allt det där som nu skulle få vänta när lillan kom till oss för tidigt.
Istället fick vi ett trauma utan dess like, vi fick genomlida timmar, dagar, veckor av oro. Vi har gråtit, pratat, kramats och stöttat varandra. Vi har undrat varför detta hände oss, har vi inte haft nog av prövningar redan?
 
Istället för en förlossning där vi båda var närvarande och skulle få njuta av lillans första tid, så fick vi sitta vid en kuvös och känna på vår dotter genom två hål. Vi fick byta blöja, sondmata, bädda, vända henne och hålla en hand på henne, allt genom dom där två hålen.
Vi fick ta ut henne en gång om dagen och sitta med henne i några timmar, sen skulle hon tillbaka in igen.
 
 
Vi fick lära oss hur vi skulle ta hand om vårt barn, ni vet allt det där som är så självklart om bebisen är fullgången och frisk.
Nu var det någon annan som bestämde över vårt barn, någon annan som visste vad lillan behövde för att må bra. Någon annan som tog hand om vårt barn när hon låg i sin kuvös.
 
"Det var inte så här det skulle vara, det var inte så här det skulle bli", var något vi upprepade ofta under de första veckorna. Där vid kuvösen, mellan alla tårar, där ångesten och osäkerheten samlades.
Där vid kuvösen, där fanns så många känslor, sådana som vi aldrig tidigare hade varit i närheten av på det viset. 
 
 
Dagarna gick långsamt, men dom gick iallafall, vi fick efter 12 dygn veta att vi skulle få komma närmare hem, till ett sjukhus inte långt hemifrån. Nu kändes det som att allt skulle bli mycket lättare. Vi skulle få komma närmare familj och vänner, hem och djur.
 
Men det blev inte lättare, nytt sjukhus, ny personal, nya rutiner, nya regler. Allt ändrades och vi blev knäckta. 
Dagen vi kom dit var en av dom värsta i vårt liv, det var sån stress på salen att min ångest kröp över mig. 
Sköterskor som inte kände varken oss eller lillan, nya sköterskor som skulle lära sig allt på avdelningen inför sommaren, stressen en del utsöndrade på salen, antalet personer på salen, allt blev bara för mycket! 
Det gjordes saker med lillan utan att fråga oss först, ingen lät henne vara ifred för vila, alla skulle pyssla så pass mycket att lillan bara blev argare och argare. Hon var helt slut efter första dagen, andra dagen fick hon mer vila, men det slutade med att vi satt i salen för att mer eller mindre vakta vår bebis från stress och onödig hantering. 
Vi var så trötta, vi var så slut och vi trodde aldrig då att vår resa någonsin skulle ta slut . 
 
Vi kördes rakt in i ett liv vi inte valde själv, där vi varje dag tvingades vara med människor vi inte kände, människor som skulle vara med oss varje minut vi var med vårt barn. 
Vi var aldrig själv med vår bebis, aldrig utan övervakning, ständiga ögon på oss när vi matade, bytte blöja och när vi hade våra mysstunder. 
De gånger vi satte upp skärmarna som fanns för lite privat tid, så blev det aldrig privat tid. Ständigt någon som kikade över skärmen för att säga hej, för att fråga om vi behövde något, för att kolla om allt gick bra. Ren välvilja, vi vet det, men lika fruktansvärt jobbigt för det. Aldrig själv, aldrig utan ett öga på oss när vi var med vår dotter. 
 
 
Orken tog slut så många gånger, frustration, sorg, ilska, uppgivenhet, irritation. Alla negativa känslor fanns där, samtidigt skulle vi vara tacksamma för det liv som låg i kuvösen, senare i värmesängen. Tro oss, vi var enormt tacksamma, men så rädda och så trötta. 
 
Vi blev misstänksamma mot alla nya människor vi mötte nästan varje dag.
Det var så många olika som jobbade med oss och vår bebis.
Så många gånger vi fick berätta om vår bebis, så många gånger vi blev knäckta för att personalen inte läst våra önskemål, så många gånger personalen inte lyssnade utan ofta sa - Det brukar vara så här med prematurer i den här veckan. 
Vi ville skrika, paniken över att inte bli hörda som mammor. Många gånger skrek jag nästan, den där paniken tog över. Då blev jag den besvärliga i mångas ögon, fick känna mig dum. Själv kände vi aldrig att vi hade omöjliga krav, det var ju vår bebis som låg där, det var ju vår uppgift att få ta hand om henne. 
Det var personalens jobb, men det var vår uppgift att ta hand om vår lilla med all den kärlek som bara föräldrar kan ge. Personalen gjorde sitt jobb, gick hem för dagen och fick umgås med sin familj och sina vänner. Fick ha helgmys, laga middag och äta med familjen hemma i sitt kök. 
Vi blev kvar, dag ut och dag in, vi satt bara och väntade på att få komma hem. Det gjorde även vår stora flicka som fick bo hos vänner under hela vår vistelse på sjukhuset. Våra djur som inte fick träffa oss, vårt hem som aldrig blev klart inför bebisen som skulle komma. 
Allt stod stilla för oss, utanför sjukhuset rullade alla andras liv på, men vi var fast i ett val vi aldrig gjorde själv. Våra liv stod still, dagarna gick men det var så svårt att se ett slut. 
 
 
Efter drygt sex långa veckor av ständig övervakning fick vi äntligen flytta in på eget rum, vi trodde det skulle bli mycket lättare. Det blev det till en viss del, men då kom nästa stress. Hur många minutrar skulle vi få vara själv innan någon öppnade dörren? Skulle saturationen börja plinga och vi få höra stressen utanför av steg som sprang till vår dörr? Skulle vi få vara ifred när sköterskan sagt det hon ville? Skulle vi få vara ifred när vi hade våra myskvällar med lillan och en bra film på datan ? 
 
Aldrig själv, alltid någon runt hörnet, aldrig privat, alltid någon som övervakade. 
 
Dagen vi skulle få åka hem kom äntligen, men jag vågade inte tro på det. Låg kvar i sängen ända till sköterskan kom in och lovade mig, - Du ska få åka hem idag, jag lovar. 
Väskorna var packade, men inte tron. 
Jag klev upp, vi gjorde oss klara, packade ut allt i bilen och gjorde oss redo för att åka. 
De tre människorna som gjort största intrycket på mig som stod sidan om vid förlossningen, var ska där när vi skulle åka. De tre som var med och räddade lillans liv den kvällen i maj som jag aldrig kommer glömma. 
Att just dom tre jobbade den lördagen igen när vi skulle få åka hem, åtta veckor senare. 
 
Känslan i att få sätta sig i bilen med hela familjen och styra hemåt. 
 
 
Ute var det sommar, det var snö när vi åkte in till förlossningen. Livet hade rullat på utan oss, men nu äntligen skulle vi få ta del av det igen ❤️
 
 
 
 
Vi är väldigt tacksamma för allt, tro inget annat! Hade det inte varit för er så hade vår dotter aldrig funnits. Ni har gett oss vår dotter och för det är vi er evigt tacksamma.  
Vi är så glada över att ni alla finns, att ni alla orkar hjälpa oss med prematurer. 
 
Det här brevet är skrivet för att öka förståelsen, för få över er en liten stund på den andra sidan, vår sida, vi föräldrar som flyttar in på sjukhuset till ett liv vi inte själv valt. Vi som tvingas leva ett liv som kommer utav ett trauma, ett liv vi aldrig tänkt, kan förstå eller någonsin kunnat tro.