Idag är det ett år sedan vi berättade för er alla att lillan gjort entré. Två dagar efter hennes födelsedag. 
 
http://familjekojan.blogg.se/2019/may/lilla-hjartat-2.html 
 
 Nu har årsdagen varit här, den dag jag funderat på länge hur den skulle kännas. Jag har undrat om jag skulle bryta ihop, om jag skulle få en massa funderingar och oro.
Det jag kände på årsdagen och alltid känner, är bara en enorm tacksamhet för att TinTin valde livet. Vi är så tacksamma för att TinTin är frisk och finns här med oss.
 
 
Vi har haft en enormt lång resa, vi har gått i motvind många gånger under det gånga året. Vi har fallit ihop många gånger, fler gånger än jag kan räkna på min hand. Vi har gråtit, skrikit, bråkat och kramats fler gånger under det första halvåret, än vad vi har gjort på våra snart 13 år tillsammans.
När jag ser tillbaka på året som gått så undrar jag hur vi egentligen orkade? Hur klarade vi allt de första sex månaderna?
 
 
Känslan när jag styrde bilen mot Sundsvall den där sena eftermiddagen den 4 maj 2019, kommer jag att hinna? Kommer vår bebis att överleva? Kommer Tove att klara det här?
Känslan när vi kom fram till förlossningen och ingen av oss visste vad som väntade.
Känslan när Tove åkte in på operation för att sövas, när TinTin kom in i rummet för att undersökas där jag satt och väntade. Den hysteriska paniken som fanns i kroppen som inte gick att lugna eller mina andetag som höll på att kväva mig.
 
Tanken på alla otroligt fina sköterskor och läkare som fanns där för oss alla tre hela tiden. Alla dom som hämtade vatten, huvudvärkstabletter, gav mig kramar, pratade med mig under hela tiden. 
Läkare som kallade mig till bordet och lät mig stå och vara med trots att dom jobbade för att rädda livet på vår dotter.
Berömmet jag fick för att stå där och finnas med, berömmet för att jag fotade och filmade, för att jag samlat mig och fanns för både min fru och dotter.
Där och då fotade och filmade jag för att kunna visa Tove, men varje film och foto jag gjorde var också ett sätt att bevara ett minne om det inte skulle gå bra.
 
 
Resan som sedan fortsatte på sjukhuset mer eller mindre hela sommaren. Varje dag utan mina andra älskade barn, varje dag av oro, varje dag av vakna och känna "idag måste jag vara stark och skydda min familj".
Jag var inte mig själv många dagar den sommaren och det har tagit tid att hitta tillbaka till mig jälv också. Jag sa ofta på sjukhuset "- Jag önskar ni hade fått träffa den andra AnnSofie, den jag egentligen är när jag mår bra."
 
Tårarna bränner när jag skriver det här, vilken resa, så mycket att bearbeta och vara tacksam för.
 
Idag har vi växt oss starka ur det här, vi har landat och insett att det finns dom som inte har den lyckan att få gå igenom vårt lyckliga slut i att få behålla sitt barn. Vi har insett att vår lilla TinTin är ett mirakel utan dess like med tanke på att hon under sitt första år utvecklats precis som hon ska. Hon är frisk, hon ar stark och tuff, vi har den lyckan i att få se det varje dag.
 

Årsdagen!

Familjen Kommentera
Idag är det ett år sedan vi berättade för er alla att lillan gjort entré. Två dagar efter hennes födelsedag. 
 
http://familjekojan.blogg.se/2019/may/lilla-hjartat-2.html 
 
 Nu har årsdagen varit här, den dag jag funderat på länge hur den skulle kännas. Jag har undrat om jag skulle bryta ihop, om jag skulle få en massa funderingar och oro.
Det jag kände på årsdagen och alltid känner, är bara en enorm tacksamhet för att TinTin valde livet. Vi är så tacksamma för att TinTin är frisk och finns här med oss.
 
 
Vi har haft en enormt lång resa, vi har gått i motvind många gånger under det gånga året. Vi har fallit ihop många gånger, fler gånger än jag kan räkna på min hand. Vi har gråtit, skrikit, bråkat och kramats fler gånger under det första halvåret, än vad vi har gjort på våra snart 13 år tillsammans.
När jag ser tillbaka på året som gått så undrar jag hur vi egentligen orkade? Hur klarade vi allt de första sex månaderna?
 
 
Känslan när jag styrde bilen mot Sundsvall den där sena eftermiddagen den 4 maj 2019, kommer jag att hinna? Kommer vår bebis att överleva? Kommer Tove att klara det här?
Känslan när vi kom fram till förlossningen och ingen av oss visste vad som väntade.
Känslan när Tove åkte in på operation för att sövas, när TinTin kom in i rummet för att undersökas där jag satt och väntade. Den hysteriska paniken som fanns i kroppen som inte gick att lugna eller mina andetag som höll på att kväva mig.
 
Tanken på alla otroligt fina sköterskor och läkare som fanns där för oss alla tre hela tiden. Alla dom som hämtade vatten, huvudvärkstabletter, gav mig kramar, pratade med mig under hela tiden. 
Läkare som kallade mig till bordet och lät mig stå och vara med trots att dom jobbade för att rädda livet på vår dotter.
Berömmet jag fick för att stå där och finnas med, berömmet för att jag fotade och filmade, för att jag samlat mig och fanns för både min fru och dotter.
Där och då fotade och filmade jag för att kunna visa Tove, men varje film och foto jag gjorde var också ett sätt att bevara ett minne om det inte skulle gå bra.
 
 
Resan som sedan fortsatte på sjukhuset mer eller mindre hela sommaren. Varje dag utan mina andra älskade barn, varje dag av oro, varje dag av vakna och känna "idag måste jag vara stark och skydda min familj".
Jag var inte mig själv många dagar den sommaren och det har tagit tid att hitta tillbaka till mig jälv också. Jag sa ofta på sjukhuset "- Jag önskar ni hade fått träffa den andra AnnSofie, den jag egentligen är när jag mår bra."
 
Tårarna bränner när jag skriver det här, vilken resa, så mycket att bearbeta och vara tacksam för.
 
Idag har vi växt oss starka ur det här, vi har landat och insett att det finns dom som inte har den lyckan att få gå igenom vårt lyckliga slut i att få behålla sitt barn. Vi har insett att vår lilla TinTin är ett mirakel utan dess like med tanke på att hon under sitt första år utvecklats precis som hon ska. Hon är frisk, hon ar stark och tuff, vi har den lyckan i att få se det varje dag.